Vikingar fortsätter att fascinera även när historien nyanseras

”Ro ro ro”, ljöd det över hela Norge under fotbolls-VM sommaren 2026 medan landslaget poserade som vikingakrigare inför matcherna. Vikingar är en ständigt återkommande symbol i populärkulturen och intresset för vikingatiden är stort.

Det visar the Great Viking Survey som blev den största enkätundersökningen av sitt slag med över 10 000 svar runt om i världen. Syftet med enkäten var att kartlägga vilket förhållande folk har till vikingar och vikingatiden samt var de får sin information.

– Vi fick fler svar än på någon annan jämförbar undersökning inom vårt fält. Det var bred spridning på svaren, men vi ser att de flesta som svarat är väl informerade och har god förståelse för den akademiska historien om vikingatiden. Många har blivit introducerade till vikingatiden via populärkultur, men håller sig uppdaterade och orienterade om den senaste forskningen genom att besöka museer och läsa nyhetsartiklar. Det är väldigt positivt eftersom man ofta har en idé om att de som gillar vikingar inte har ett bra förhållande till auktoriteter, berättar Marianne Moen, projektledare för Making a Warrior: The Social Implications of Viking Age Martial Ideologies, som står bakom enkätundersökningen.

Idéen om den fria krigaren lockar

Vad gör vikingen och vikingatiden så populär? Moen, som är arkeolog och sektionschef för den arkeologiska sektionen vid Kulturhistorisk museum, Universitet i Oslo, menar att det har att göra med flera aspekter.

– Jag tror att vikingatiden är så fångande bland annat eftersom den ligger i en skärningspunkt mellan historia och arkeologi. Vi har tillräckligt mycket skriftliga källor för att ha en inblick i hur vikingarna levde, men det är samtidigt så långt tillbaka i tid att det blir lite mystiskt. Det är dessutom en tydlig definierad tidsperiod på 300 år med ett slut där man gick över i historisk tid och de skandinaviska nationerna hade sin början. Så det är en period som är lätt att förhålla sig till och skapa historiska narrativ utgående ifrån, på liknande sätt som romarriket, säger hon.

I Norge beror populariteten också på att vikingatiden är en del av folkets kollektiva identitet, enligt Moen.

– Under perioden då Norge blev självständigt använde man vikingaskeppen för att skapa en kollektiv identitet och härkomsthistoria. Vikingarna blev en grundläggande del av historiebeskrivningen om nationen Norge, om vem vi är och var vi kommer ifrån.

Moen menar också att vikingar säljer eftersom de är kopplade till fart och spänning och vi har så pass mycket kunskap om perioden att det är lätt att skapa populärkulturella narrativ som blir bra underhållning.

– Det är inte alla som håller med mig om detta, men jag tror det finns en viss attraktion i bilden vi har skapat av vikingakrigaren som fri och som tar sig till rätta på ett sätt som vi inte kan i dagens samhälle. För oss som lever i samhällen med strikta ramar för vad som är rätt och fel, där våld utövas av staten och inte av individer, blir vikingakrigare exotiskt och fascinerande eftersom de reste i väg och gjorde som de ville, även om det inte är historisk realitet, säger Moen.

Nyanserad bild av vikingen

Projektet försöker nyansera bilden av vikingen som mer än krigare.

– Det är fantastiskt att jobba med en period som engagerar folk från ett brett spektrum. Men det gör att det finns väldigt olika idéer om vikingatiden där ute. Vi undersöker specifikt krigarrollen eftersom det är den symbol som är mest utsatt för stereotyper, missbruk och kopplingar till högerextremism. Det är glädjande att se att våra enkätsvar inte visar så mycket tendens till missbruk som vi var rädda för, säger Moen.

Vem var den verkliga vikingakrigaren?

– När man tittar på vad en krigare är så kommer man fort fram till att det egentligen inte finns något klart svar. Men de allra flesta vikingar var inte elitkrigare och de få som var det var inte heller krigare hela livet. Jag tror inte att man vaknar på morgonen och är krigare. De flesta av dem som man föreställer sig reste ut på vikingafärder var samtidigt bönder, handelsfolk och gjorde andra saker vid sidan av. Det var en annan ekonomisk modell än den vi har nu. I ett agrarsamhälle gjorde man olika arbetsuppgifter under årshjulet, så jag tror inte det fanns en stark yrkesidentitet som krigare, svarar Marianne Moen.