Artikel av Johan Strang, professor vid Centrum för Norden-studier (CENS), Helsingfors universitet och medlem av ledningsgruppen för det NordForsk-finansierade universitetsnätverket ReNEW.
Artikeln är en något utvidgad version av en kolumn som publicerades i Hufvudstadsbladet den 25 november, 2023.
Sommaren 2019 kom de nordiska samarbetsministrarna fram till att målsättningen för det officiella samarbetet skulle vara att göra Norden till världens mest hållbara och integrerade region 2030.
Jag tänkte nog från början att Vision 2030 var mer av ett marknadsföringsprojekt än en genuin vision för det nordiska samarbetet. Man tog två saker vi nordbor gärna tänker vi är speciellt bra på och gjorde dem till sina centrala målsättningar. I praktiken sattes ribban på en helt overkligt hög nivå för en organisation med ytterst begränsade resurser. Hur ska Nordiska ministerrådet kunna göra någon större skillnad då det gäller de nordiska ländernas enorma klimatavtryck?
Provocerande var också att det man skrev om integration – det officiella samarbetes kärnuppgift – kändes som ett påklistrat appendix. För snart ett år sedan gav Nordiska ministerrådet ut en statusrapport där 4 av de 45 indikatorer man valt för att utvärdera hur långt man kommit med visionen handlade om integration. Den intra-nordiska handeln och arbetspendlingen går tydligen uppåt, medan migrationen och kulturutbytet går neråt.
Ett stort problem med uppföljningen av visionen är avsaknaden av jämförande perspektiv. Om tanken är att bli världensmest integrerade region borde man kanske också våga sig på att jämföra med några andra regioner.
I november 2023 kom Hanaholmen och Kulturfonden för Sverige och Finland ut med en bilateral barometer som mätte hur integrerade Finland och Sverige är med varandra. Någon systematisk jämförelse med andra länder fanns det inte plats för här heller, men i den mån man lyckades få fram jämförbara siffror är det skakande läsning för oss som trodde att Norden var en unikt sammanlänkad region.
Flyttrörelserna mellan Tyskland och Polen är tiofaldiga relativt till befolkningsmängden i jämförelse med Finland och Sverige, pendlingen likaså. Det tysk-franska handelsutbytet är också på en helt annan nivå än det nordiska.
Vi har alltså lång väg kvar innan vi kan kalla Norden för världens mest integrerade region. I själva verket var vi nog närmare målsättningen för 60 år sedan än vi är idag. 1963 hade Norden fått passunionen, den gemensamma arbetsmarknaden och socialkonventionen på plats, och genom EFTA fick man också det ekonomiska frihandelsområde som de nordiska länderna hade så svårt att skapa sinsemellan. Den centrala nordiska samarbetsöverenskommelsen, Helsingforsavtalet, undertecknades 1962.
Det var på många sätt enastående att de nordiska länderna fick till allt detta på trots av alla spänningar som kalla kriget förde med sig. Norden bestod ju av tre Natoländer och två neutrala, varav den ena dessutom såg sig tvunget att värna om sin speciella relation till Sovjetunionen.
Ibland tänker jag att det kanske var just på grund av de starka centrifugala krafterna som de nordiska politikerna lade så mycket energi på att skapa en gränslös region för medborgarna. Idag är vi alla (snart) medlemmar av samma försvarsunion, men vi verkar ha betydligt svårare med att göra det lättare för vanliga medborgare som rör sig på tvärs av gränserna.
Samtidigt tycker man ju att hypen kring försvarssamarbetet kunde användas för att ta det nordiska samarbetet framåt också inom andra områden. Det finns vissa tecken på detta. Nordiska rådet har bland annat satt igång en process för att revidera Helsingforsavtalet. Man vill skriva in utrikes- och försvarspolitiken i avtalet och kanske också den nordiska solidaritetsförklaringen från 2011.
Jag tror att det här kunde vara en möjlighet för att ta nya djärva steg då det gäller medborgarnas rörlighet. Den gemensamma arbetsmarknaden och socialkonventionen skapades under en tid då folk flyttade från ett land till ett annat och bosatte sig där och de funkar fortfarande ganska bra för detta ändamål. Problemet är att det inte motsvarar dagens verklighet där flyttar folk runt från land till land, jobbpendlar eller har sin familj utspridd kors och tvärs över regionen.
Om Norden ska vara världens mest integrerade region 2030 borde konventionerna kring skatter, arbetsmarknad och sociala rättigheter motsvara dagens mera allt mera komplicerade arbets- och familjeliv. Med nya uppdaterade konventioner kunde det nordiska samarbetet också stå som modell för nya europeiska lösningar.
Tanken har varit att politisera det nordiska samarbetet. Jag tror strategin har varit felriktad.
Samtidigt finns det mycket som det officiella nordiska samarbetet gör rätt redan idag, men som inte får den uppmärksamhet det förtjänar.
Gränshindersarbetet kunde exempelvis lyftas fram som en positiv berättelse, snarare än som ett tröstlöst ekorrhjul. Det är självklart att det finns gränshinder mellan suveräna stater, de kommer alltid att finnas för det uppstår ny lagstiftning hela tiden. Men faktum är att vi i Norden etablerat ett system för att handskas med dem. Det finns ett Gränshindersråd som jobbar mot politiker och myndigheter, och en informationstjänst, Info Norden, som hjälper medborgarna att hitta rätt i kniviga situationer.
Viktigt är också hur Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet för samman och skapar kontakter mellan politiker och tjänstemän på tvärs av de nordiska länderna. Betydelsen av den nordiska transnationella byråkratin har ofta betonats av statsvetare som exempelvis Bengt Sundelius och Claes Wiklund.
Nordiska ministerrådet gör också en stor insats i att föra samman den nordiska expertisen inom olika områden av forskning, näringsliv och kultur genom sina många institutioner och stödprogram. Dessa expertnätverk är essentiella både för den nordiska samhörigheten och för att vi ska kunna göra vår röst hörd internationellt.
Tyvärr har man under senare år flyttat allt mera pengar från dessa nätverk och institutioner till olika ordförandeskapsprogram och meningslösa visioner. Tanken har varit att politisera det nordiska samarbetet. Jag tror strategin har varit felriktad.
Ibland önskar jag bara att politikerna skulle lämna Nordiska ministerrådet ifred, men kanske det är så att ministerrådet borde försöka lämna politikerna ifred också. Då nya entusiastiska ministrar kommer till sina första nordiska möten tror de ofta att det är ett forum med stor politisk relevans. Det är inte konstigt om de blir frustrerade och stormar ut från mötet – osande av svordomar, som Finlands nyvalda president Alexander Stubb gjorde som samarbetsminister i Köpenhamn 2011 – då de märker hur lite pengar det handlar om och hur låst budgeten är på förhand. Kanske vi kunde bespara ministrarna detta och ge dem andra saker att diskutera på sina möten: vad tänker de göra för det nordiska samarbetet, utanför den nordiska budgeten?
Nordiska ministerrådet borde få lämnas ifred för att syssla med sin kärnuppgift. De storslagna visionerna faller dessvärre nog tillbaka på de ledande politikernas eget bord.
